Den nyliberala politiken är inte bara emot stark stat och offentlig sektor. På område efter område lägger de borgerliga partierna sig i det som är parternas avtalsområde.

Jag har funderat mycket över hur saker och ting egentligen fungerar i ett samhälle, vi som medborgare vill ju att det ska vara bekymmersfritt att leva och verka. Vi föds, vi går i skolan, vi kommer att arbeta och efter detta så går vi förhoppningsvis i pension. Och det som möjliggör detta är att alla som har en inkomst gemensamt bidrar till detta, genom att vi betalar skatt. Sedan fördelar det politiska systemet skatterna ut till var och en som har behov av olika stöd i livets olika skeenden.

Ett suveränt system egentligen. Men de borgerliga partierna har ett horn i sidan till det här, och har alltid haft det. Och de har bara inte ett horn i sidan mot oss i fackföreningsrörelsen, de har flera.

Hur kan det komma sig att borgarna inte gillar facket? Varför har de en så kluven hållning till kollektivavtal och den svenska partsmodellen? Den borgerliga motsättningen gentemot facket är besvärande och problematisk.

De förslag som allianspartierna presenterar pekar i en entydig riktning. Fackets inflytande och manöverutrymme ska begränsas. Lagen om anställningsskydd (Las) luckras upp, trots att lagstiftningen ger ett bra ramverk för parterna att förhandla vid uppsägningar. De borgerliga politikerna hotar med att de ska gå in och sänka lägstalönerna om inte parterna självmant sänker lönerna. På område efter område så lägger de sig i.

De borgerliga partierna håller emot olika förslag som försöker förhindra social dumpning, exempelvis genom utstationerade företag och arbetskraft från andra EU-länder. De pratar om anti- strejklagstiftning, de föreslår sämre a-kassa, hårdare sjukskrivningsregler. Ja, listan kan göras lång.

De borgerliga partierna skäller på fackföreningsrörelsen i allmänhet, men de har ett särskilt horn i sidan till LO. Det är som ett rött skynke för dem, LO alltså.

Ett skäl kan förstås vara den koppling som historiskt sett har funnits och som fortfarande finns mellan Socialdemokraterna och LO. Men det ofta hånfulla tonläget gentemot LO har också klara inslag av klassförakt och arrogans. LO organiserar de som har lägst lön, sämst villkor och sämst status i samhället. LO organiserar arbetarklassen.

Nyliberaler är inte bara motståndare till en stark stat och en stor offentlig sektor. Utan också till kollektivavtalsmodellen som enligt deras ideologi begränsar marknaden och dess krafter. Vi står liksom i vägen för dem och det har vi gjort i över 100 år – och det ska vi fortsätta med. Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har under årens lopp klippt klorna på kapitalet och borgerligheten och vi tänker oss inte att de ska växa ut igen, för då kommer det att gå illa, mycket illa.

För övrigt så tycker jag att det finns alldeles för många arbetarfientliga och fascistiska partier.