Tankar från ett tåg

HEJ, PONTUS HÄR, FÖRBUNDSORDFÖRANDE I PAPPERS. Jag är på väg hem till Norrköping efter en intensiv vecka. Nu kommer jag från distriktsmötet i Södra Norrland. Där har vi diskuterat viktiga framtidsfrågor tillsammans med förtroendevalda – kloka, engagerade människor som varje dag bär industrin på sina axlar. Tidigare i veckan var jag, tillsammans med 13 andra medlemmar i Pappers, på LOs valupptakt ”Vi får Sverige att fungera”. 

Och i måndags fick jag vara med och fatta ett historiskt beslut i LO-styrelsen: Det är dags att kalla arbetsgivarna till förhandlingsbordet. Det är dags att lämna 40‑timmarsveckan bakom oss.

Men innan vi ens hunnit lämna över förhandlingsframställan hör vi arbetsgivarna säga ”NEJ”. Och så kommer den välbekanta retoriken: ”Sverige kommer gå under.””Industrin kommer inte klara sig.””Jobben försvinner.”

Industriarbetsgivarna har sagt nej till arbetstidsförkortning i varje avtalsrörelse sedan 2004. Att det finns ett uppdämt behov nu kan omöjligt vara en överraskning. Orättvisorna mellan arbetare och tjänstemän blir bara större.

Det är samma budskap varje gång arbetare lyfter krav för ett bättre arbetsliv. Men verkligheten visar något helt annat: starka villkor har aldrig hotat svensk industri, det har burit den.

Nu tar vi nästa steg. Vi ska sänka arbetstiden solidariskt och tillsammans.