Hoppa till huvudinnehåll

Orättvisorna måste minskas - nu!

Krönika 16 juni 2017

Jag har skrivit tidigare om detta: Sverige var fram till 1990-talet ett av de mest jämlika länderna, men sedan har något hänt - inkomstskillnaderna ökar. Och frågan man kan ställa sig är varför? När ett samhälle dras isär genom ökade skillnader händer någonting, med oss människor, med våra samhällen, med våra värderingar. Stora inkomstklyftor urholkar den sociala sammanhållningen, raserar tilliten mellan oss, och undergräver medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.

I spåren av de växande klyftorna skapas en otrygghet som är grogrunden för mång av våra sociala problem, som till exempel en ökad social oro och instabilitet i de hårt segregerande förortsområdena. Det är också ett faktum att ojämlika och otrygga samhällen ger utmärkt näring åt framväxten av högerextrema och främlingsfientliga partier.

I allt detta så står ofta politiken utan svar. Vi i fackföreningen har ett stort ansvar att driva på en progressiv politik för att utjämna skillnader i vårt land.

En av några förklaringar till de ökade klasskillnaderna är att vi haft 25 år med en ökad förmögenhetskoncentration till de rikaste hushållen. Vi har fått en gradvis försvagning av välfärdsstatens omfördelade effekter, en urholkad progressivitet i skattesystemet, en lägre organisationsgrad, och därmed ett minskat inflytande för facket. Löneskillnaderna mellan olika löntagargrupper har vuxit. Vi kan se att skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare ökar, inte bara i lön utan också anställningstrygghet. Att detta är utmaningar för en arbetarrörelse, och tar inte arbetarrörelsen dessa frågor på allvar så börjar kräftvändningen. Precis som den gjort i andra europeiska länder där socialdemokratiska partier närmast har blivit utplånade av väljarna. Jag är ganska så övertygad om att denna utveckling i mångt och mycket beror på att det har bedrivits en alldeles för utsuddad politik.

Jämlikhet i betydelsen social och ekonomisk utjämning har kraftigt tonats ned i flera partiers program. Det har ersatts av ett rättvisebegrepp som tar sin utgångspunkt i enskilda individer med betoning på lika möjligheter och chanser. Det pratas ofta om livspusslet ur ett individuellt perspektiv. Det talas i dag aldrig om klasskillnader. Efter mer än 20 år av ständigt växande klyftor är det hög tid för arbetarrörelsen att ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan. Det är viktigt att dagspolitiken på centrala områden kan bidra till minskade orättvisor.

För övrigt anser jag att det finns alldeles för många arbetarfientliga och fascistiska partier.