Jan-Henrik Sandbergs tal på 75-årsdagen av skotten i Sandarne 9 juli

”Jag är mycket stolt och glad över att få stå här med er i Sandarne idag. Vi har samlats här för att minnas en mycket betydelsefull historisk händelse. Historien om skotten i Sandarne berättar för oss om hur det arbetande folket hade det här för 75 år sedan, deras vardag.

De kämpade för anständiga löner, mat på bordet och en dräglig tillvaro för familj och barn. Men berättelsen handlar också om våra liv år 2007, nu idag. Det som hände här i Sandarne för 75 år sedan blev till byggstenar i det samhällsbygge vill nu lever i. Det är ett bygge som kan komma att vidareutvecklas eller raseras, allt beroende på vilken väg vi låter samhällsutvecklingen ta.

I början av 1930-talet rådde lågkonjunktur och arbetslöshet. Arbetsmarknaden skakades av många konflikter. Förtroendet mellan arbetsmarknadens parter var lågt. År 1931 strejkade arbetarna vid Marmaverken och flera andra fabriker drogs med i sympatiåtgärder. Vid en demonstration mot strejkbrytare i Lunde i Ådalen dödades fem personer när militären öppnade eld.

I Pappers verksamhetsberättelse beskrevs läget så här:

”Förhållandena på varu- och arbetsmarknaden hade vid 1932 års början bringat världen i ett kaosliknande tillstånd, som gjorde arbetarklassens existensmöjligheter synnerligen vacklande. Handeln gick trögt, fabrikerna tvingades inskränka eller nedlägga sin verksamhet, och den ena arbetsstyrkan efter den andra avskedades eller permitterades på längre tid. Att sinnena inför det bekymmersamma läget voro oroliga och nedstämda var en naturlig sak.”

Det var alltså hårda tider. Under 1931 hade arbetsgivarna inlett förhandlingar med Pappers om sänkning av lönerna. Vårt förbunds motförslag innebar i huvudsak oförändrade löner. Den 17 februari 1932 sprack förhandlingarna. Samma dag meddelade arbetsgivarna ensidigt att de, från den 23 februari, avsåg att sänka arbetarnas löner.

Pappers svarade med att lägga ned arbetet vid ett antal fabriker, däribland den i Sandarne. En av regeringen tillsatt kommission försökte medla men med magert resultat. Den 11 april utvidgades konflikten till att omfatta hela massaindustrin. Omständigheterna var inte gynnsamma för en strejk och det hela slutade så småningom trots allt med lönesänkningar.

Utöver det allmänt svåra läget var det en speciell sak som gjorde dessa konflikter än mer tillspetsade: Arbetsgivarna försökte upprätthålla driften i fabriken med hjälp av strejkbrytare eller ”arbetsvilliga” som de kallades på förskönande arbetsgivarspråk. Det är lätt att förstå hur avskydda dessa strejkbrytare blev bland de arbetare och fackföreningsmedlemmar som gav allt i kampen för människorätt och ett värdigt liv.

Hur kunde någon vara så osolidarisk? De strejkande arbetarna och deras anhöriga blev naturligtvis rosenrasande. Så var det också i Sandarne den 9 juli 1932 när poliser, i ett trängt läge, drog sina pistoler och på befälets order öppnade eld mot den uppretade folkmassan. Tre personer skadades av kulorna, ett förvånansvärt lindrigt resultat. Det kunde ha slutat mycket värre.

Avskyn mot strejkbrytare finns över hela världen. I en känd dikt beskriver författaren Jack London strejkbrytaren så som arbetarna såg honom: Där andra har hjärtat bär strejkbrytaren en tumör av ruttna principer.

När en strejkbrytare kommer gående längs gatan vänder människorna ryggen till, himlens änglar gråter och djävulen stänger helvetets portar för att stänga honom ute. Jack London avslutar med konstaterandet att ”en strejkbrytare är en förrädare mot sin gud, sin familj och sin klass”.

Det är starka ord, men inte överdrivna. De speglar en uppriktigt känd avsky för de personer som genom sin egoism och karaktärslöshet saboterar arbetarrörelsens kamp för människovärde och bättre levnadsförhållanden för de arbetande människorna. Samma slags kritik och avståndstagande finns också i svensk arbetardiktning. Jag läser ur Stig Sjödins diktsamling ”Porträtt ifrån bruket” dikten ”Strejkbrytaren”:

De frös honom ute med tystnad,
samtal avstannade, grupper skingrades
där han gick fram.
Hans rykte var alltid två steg före.
Nu har en generation dött och glömt
och de yngre orkar inte minnas,
strejken är redan en legend.
Men han bär sitt ansikte
likt en tung sten och han vet inte
hur man talar till människor.

Flera tragiska händelser som exempelvis skotten i Sandarne och dödsskjutningarna i Lunde, hade troligen kunnat undvikas om arbetsgivarna hade avstått från att anlita strejkbrytare. Det var när de strejkande skulle övertala, skrämma eller tvinga bort strejkbrytarna, som kravaller utbröt. Strejkbrytarna var ibland beväpnade, något som kunde få vissa av de strejkande att också trappa upp våldet. Insatser från beväpnad polis och militär – avsedda att skydda strejkbrytarna - förvärrade ofta situationen.

Resten av 1930-talet, från 1934 och framåt, präglades i hög grad av arbetsfred. Arbetsgivare och fackföreningar lyckades närma sig varandra. Med det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1938 lades grunden för den ordning och reda som i allt väsentligt varit rådande på svensk arbetsmarknad sedan dess.

I samband härmed etablerades också principen att inte uppmana till strejkbryteri. Istället skulle parterna respektera varandras stridsåtgärder. Det har gjort att de konflikter som ändå ägt rum inte har trappats upp till öppet våld. Det är en ordning som både arbetsgivare och arbetstagare har haft nytta av.

Fackföreningsrörelsen har i samarbete med det Socialdemokratiska Arbetarepartiet påverkat samhällsutvecklingen i riktning mot ökat välstånd och minskade klassklyftor. Sverige har fått en stabil arbetsmarknad byggd på kollektivavtal och en utvecklad arbetsrättslagstiftning.

Hyfsad trygghet i jobbet och vettiga anställningsvillkor har kombinerats med ytterst få konfliktdagar, hög produktivitet i näringslivet och – även om det ibland påstås annorlunda – en tämligen flexibel arbetsmarknad.

Man kunde kanske tro att fördelarna med Saltsjöbadsandan skulle vara så tydliga, så uppenbara, att de inte mer skulle komma att ifrågasättas. Tyvärr är det inte så. På senare år har vi kunnat höra en tydlig förändring i tonläget från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.

Denna förändring har blivit än mer tydlig sedan den borgerliga alliansregeringen tillträdde i höstas. Svenskt Näringsliv tycker sig vädra morgonluft och deras VD Urban Bäckström torgför alltmer upphetsat deras nygamla budskap. Nytt därför att det avviker från den beprövade samarbetsinriktade Saltsjöbadsandan, den svenska modellen.

Gammalt därför att det knyter an till den gamla högerinriktade klasspolitiken som med sin inriktning på konfrontation med arbetarrörelsen var till skada för Sverige.

Vi känner igen högerpolitikens fula kännetecken:

· Motarbetande av kollektivavtalen. Avtalen ska luckras upp med öppningsklausuler. Lönedumpning av inhemska eller utländska företag uppmuntras.