När politiken samlas i mitten och det som upplevs som vallöften bryts kommer längtan efter politiska frälsare. Det är en farlig längtan.

15 december 2016

Mats krönika

Jag har blivit ombedd av Matts Jutterström att skriva krönika i hans ställe, han är som de flesta vet sjukskriven året ut.

Ett aktuellt ämne är presidentvalet i USA. Det är inte alltid det är värt någon större uppmärksamhet. Men just det här presidentvalet hände något annorlunda, allt som jag befarade kunde gå galet, gick galet.

Donald Trump blev vald till det förmodligen högsta ämbetet i världen. Än sen då? tycker vissa, vad är problemet? tycker andra. För mig är problemet att en populistisk, sexistisk och rasistisk pösmunk som i inget läge drar sig för att ljuga i såväl stort som smått, har lyckat dupera ett helt folk, eller i alla fall 25 procent av folket.

Om man vill kan man dra paralleller till svensk politik: vissa partiföreträdare kan både tycka och göra precis vad som helst, andra får avgå för rena struntsaker. Gemensamt för både Sverige och USA verkar vara folkets vilja att ”röra om i grytan”, kryddat med en stor portion misstro mot de etablerade partierna.

Vad är det då för samhällsutmaningar som de etablerade partierna inte kan lösa? Det är ju den stora frågan och jag har inget entydigt svar. Visst finns gott om utmaningar i samhället, jag tycker att det mesta kan förändras och förbättras. Men jag är helt övertygad om att Sverigedemokraterna inte sitter på en enda lösning, det visar de i handling varje dag.

Jag upplever inte att det finns en tydlig höger- vänsterskala i svensk politik. Alla politiska partier samlas i mitten och politiken slätas ut, alla tycker ungefär likadant. I en desperat jakt på väljare försöker partierna attrahera så breda grupper som möjligt, med resultatet att politiken blir ganska lam och otydlig när partierna försöker vara ”kompis” med alla.

Alla partiledare pratar en massa, men ingen säger någonting. När man sedan kommit till en situation där man får ett inflytande, tvingas man kompromissa bort frågor som inte sällan uppfattas som rena vallöften.

Och i en sådan förvirrad och otydlig värld dyker det ofta upp olika frälsare. Det finns alltid krafter som påstår sig kunna lösa allt vi tycker behöver lösas.

I Sverige är det Sverigedemokraterna som har klivit in och tagit rollen, dessutom har man lyckats ge invandrarna skulden för allt negativt som hänt i samhället.

Gemensamt för dessa frälsare är hatet mot arbetarrörelsen. Den anses ofta vara det sista och besvärligaste hindret, på vägen mot en totalitär samhällsordning.

I övrigt har jag precis samma uppfattning som Matts Jutterström.

Mikael Lilja är tillförordnad
förbundsordförande för Pappers.

Letar du efter någon av Pappers 57 avdelningar?

  Visa karta   Visa lista